Stagflation innebär att hög inflation, stillastående ekonomisk tillväxt och hög arbetslöshet uppstår samtidigt. Normalt sett rör sig inflation och arbetslöshet åt motsatta håll: i en högkonjunktur brukar arbetslösheten vara låg medan inflationen är hög, och vice versa i en lågkonjunktur, då inflationen dämpas samtidigt som arbetslösheten ökar. Vid stagflation bryts det mönstret, och en ökad arbetslöshet uppstår parallellt med hög inflation, vilket gör situationen ovanligt svår att hantera för både regeringar och centralbanker.
Vad betyder ordet stagflation?
Ordet stagflation är en sammanslagning av stagnation och inflation. Stagnation syftar på en ekonomi där tillväxten, mätt i BNP, står still eller sjunker, medan inflation innebär att den allmänna prisnivån stiger. Termen användes för första gången under 1970-talet, när ekonomer i västvärlden behövde ett ord för en ekonomisk situation som den rådande teorin inte hade förutspått: hög inflation och hög arbetslöshet på samma gång.
Hur uppstår stagflation?
Stagflation uppstår oftast genom en kombination av två saker: en yttre chock som får kostnaderna i ekonomin att stiga kraftigt, och en ekonomisk politik som inte lyckas dämpa den ökade inflationen utan att samtidigt bromsa tillväxten. Ett klassiskt exempel är en kraftig prisökning på en viktig råvara, som olja, vilket driver upp priserna i hela ekonomin samtidigt som företagens kostnader stiger och investeringarna minskar.
Vad orsakar stagflation och hur påverkas ekonomin?
Om centralbanken samtidigt för en alltför expansiv penningpolitik medan kostnaderna redan stiger, kan inflationen bita sig fast trots att tillväxten är svag. Ekonomin påverkas då på flera sätt samtidigt: företagens investeringar minskar, hushållens köpkraft urholkas av de stigande priserna, och arbetslösheten stiger trots att centralbanken egentligen vill hålla den nere.
Stagflation under 70-talets oljekris
Det tydligaste historiska exemplet på stagflation är oljekrisen på 1970-talet, då oljepriset fyrdubblades och slog hårt mot världsekonomin. Krisen sammanföll med att systemet från Bretton Woods, som länge hade hållit valutakurserna stabila, kollapsade, och med att Vietnamkrigets kostnader redan hade drivit upp den amerikanska statens utgifter och bidragit till en expansiv penningpolitik. Resultatet blev en längre period med både hög inflation och hög arbetslöshet i USA och stora delar av västvärlden, långt ifrån den vanliga bilden av att inflation och arbetslöshet motverkar varandra. Effekterna märktes långt efter att oljekrisen klingat av, och synen på statens roll i USA:s ekonomi förändrades i grunden.
Varför är stagflation svårt att åtgärda?
Problemet med stagflation är att centralbankens vanligaste verktyg, styrräntan, bara kan lösa ena delen av problemet åt gången. Höjer Riksbanken eller en annan centralbank räntan för att dämpa inflationen bromsas samtidigt den redan svaga tillväxten ytterligare, vilket riskerar att öka arbetslösheten. Sänks räntan i stället för att stimulera tillväxt och sysselsättning riskerar inflationen att stiga ännu mer. Den ekonomiska politiken hamnar därför i en sorts ond cirkel, där varje åtgärd som löser det ena problemet tenderar att förvärra det andra. Att förstå hur inflation egentligen uppstår och vad som driver den är en viktig utgångspunkt för att förstå varför stagflation är så svårt att komma till rätta med.
Källa: Sveriges Riksbank och Ekonomifakta, samt historisk data om 1970-talets oljekris.
